Jag vet inte varför jag slutade blogga, eller varför jag la av med skrivandet överhuvudtaget. Bloggandet har varit en del utav mig i snart åtta år och helt plötsligt la jag bara av. Kanske var det för att det hände så mycket i höstas att jag aldrig riktigt hann sätta mig ner och känna efter, eller så var det för att det fanns alldeles för många minnen. För dem finns här. Minnena, du, jag, platserna, fotografierna, stunderna och den där kärleken jag aldrig trodde skulle försvinna eller dö ut.

 

Jag har inte tjuvtittat. Jag vågar inte det, för jag vågar inte gå sönder igen. Men någonting fick mig att hitta tillbaka hit. Kanske var det för att du alltid sa att jag inte kunde skriva lika bra som du? Kanske för att den här platsen är det enda beviset på att du och jag faktiskt fanns? Tack vare minnena, som jag en dag antagligen kommer att behöva och som jag en dag kommer våga titta tillbaka på.

 

Men just idag, tänker jag bara skriva och titta framåt. För du och alla minnen, är inte längre någnting som får mig att må bra.