Hur jag spenderade en hel kväll bland nya vänner med massa god mat och skratt. Jag minns hur glada alla var, hur roligt alla hade och hur jag innerligt önskade att jag bara kunde få stänga av alla tankar och njuta av en enda kväll. Men istället stod jag svettandes utanför lägenheten, med en cigarett plus cider i handen och firade valborg i sällskap utav världens mest osociala människa. Ni känner henne ni med, den där tjejen som kan en mening "personen du söker kan inte svara just nu". 

 

Imorse fick jag upp en bild framför mig, du har börjat träffa en gammal vän till mig. Jag vet att jag skapar mina egna ångesttankar och att jag inte kan styra över vem människor ska välja att umgås med, men det var så komiskt, att du ännu en gång kunde förstöra den här kvällen för mig. Och det är så patetiskt att jag fortsätter att lägga fokus på dig efter så lång tid, men jag kan ju bara inte låta bli. Och min gamla vän, ja henne tänker jag aldrig mer hälsa på igen.

 

Jag vet att jag är konstig som inte kan låta dig gå, men jag är kvar i samma tankar som för ett år sedan. Du är mitt beroende och jag känner en märklig känsla av tvång varje gång jag letar upp dig igen. För ska jag tänka på F istället? Jag klarar nämligen inte det. Dig hatar jag. Så det är enklare att tänka på dig, för jag vet att jag iallafall klarar av att leva med den smärtan.

 

Jag vet inte varför jag slutade blogga, eller varför jag la av med skrivandet överhuvudtaget. Bloggandet har varit en del utav mig i snart åtta år och helt plötsligt la jag bara av. Kanske var det för att det hände så mycket i höstas att jag aldrig riktigt hann sätta mig ner och känna efter, eller så var det för att det fanns alldeles för många minnen. För dem finns här. Minnena, du, jag, platserna, fotografierna, stunderna och den där kärleken jag aldrig trodde skulle försvinna eller dö ut.

 

Jag har inte tjuvtittat. Jag vågar inte det, för jag vågar inte gå sönder igen. Men någonting fick mig att hitta tillbaka hit. Kanske var det för att du alltid sa att jag inte kunde skriva lika bra som du? Kanske för att den här platsen är det enda beviset på att du och jag faktiskt fanns? Tack vare minnena, som jag en dag antagligen kommer att behöva och som jag en dag kommer våga titta tillbaka på.

 

Men just idag, tänker jag bara skriva och titta framåt. För du och alla minnen, är inte längre någnting som får mig att må bra.

 

 

 

JAG ÄLSKAR DIG

Du är det allra finaste jag har. Grattis på nittonårsdagen älskade lillasyster.

jag saknar dig, men snart ses vi.

 

godmorgon. på min dator finns oändliga album på asikten jag knappt känner igen. bilder på vänner från mitt förflutna som jag ibland inte ens kan minnas namnen på. vänskap. ett märkligt påhitt jag egentligen aldrig förstått mig på. eller så har väl aldrig någon förstått sig på mig riktigt, eller ens försökt. för hur mycket jag än försöker och hur jag än gör så står jag alltid kvar här ensam i slutändan ändå. utan såkallade vänner, onädigt skitsnack eller någon att supa skallen av på lördagskvällarna. tack, men jag klarar mig utan. jag har människor på avstånd som betyder mer än det där. för människor som försvinner så fort man behöver prata gör en inte lycklig, utan snarare tvärtom. "lycklig är den som har vänner"  lycka förstör fan människor. det bryter den lilla gnutta av hopp man har när man är ensam. men tillslut lär man sig att det där räcker bra som det är. så sluta sakna, och släpp taget om dem som släppte taget om dig för länge sedan. för så-kallad-lycka och så-kallad-vänskap kan förgöra en vilsen själ.

det snöar höstlöv utanför mitt köksfönster. i alla möjliga färger blåser löven ner till marken och tillbaka upp till himlen igen. komiskt nog påminner det så mycket om mitt liv. ovh jag börjar genast tänka tillbaka på hur allt såg ut sist jag satt här och fashinerades utav höstfärgerna. från att ha varit förväntansfull, inspirerad och nästintill lycklig, gick jag till att vara helt neutral. tänk om jag bara hade fått spola tillbaka tiden ett år. men jag har lärt mig att man aldrig ska ångra saker man gör här i livet. alla val är bra val, hur de än speglas i slutändan och bra saker faller ofta samman, så att ännu bättre saker ska falla ihop.

godmorgon.

 

FÖRSTA OKTOBER
När jag cyklade till jobbet imorse, kunde jag knappt se tjogo meter framför mig. Dimman låg så tätt, att det såg ut som om jag cyklade igenom lättvipsat grädde. Jag rös i hela kroppen när iskalla droppar föll ner från träden och träffade mig rakt i ansiktet. Och bilden av det kalla och frusna morgonen skulle få vem som helst att börja längta efter sommaren igen. Men hur jävla kallt och äckligt det än var, så kunde jag inte få mig själv att sluta le.

Det luktade höst. Staden låg helt stilla under dimmtäcket och dom höstfärgade löven föll sakta ner till marken, runt om allén. Min höstkappa höll mig varm, och händerna var insvepta i vantar. Jag hade vantar. När jag insåg det, insåg jag plötsligt hur mycket jag alltid längtar efter hösten. Det är nu man kan sitta på en uteservering, insvept i en varm filt och dricka chaite. Det är nu man kan hoppa runt i gulröda löv och snyfta i soffan framför världens mysfilm. Det är nu man får vara sådär extra mysig, varm, gosig och överdrivert inspirerande.

botten är nådd och jag är rädd att det verkligen är så den här gången. inte den där seriösa nivån, men den där du känner dig sådär alldeles tom och dum i huvudet. där du känner att du inte kan sjunka en millimeter till, för att änden tagit slut.

 

min katt har lämnat mig för en annan trevligare familj, som antagligen är bra mycket mer generösa med högklassig mat. mina flickvänner har jag återigen skrämt bort, eller så har de    ännu en gång tröttnat på att umgås med någon som mig. jag är arbetslös, men sitter ändå fast med ett extra jobb på sju timmar i veckan, vilket bidrar till att jag inte kan röra mig en meter åt varken höger eller vänster. mitt hjärta har brustit och jag tror att kroppen inte orkar laga det ännu en gång. små saker i know, men om du lägger på ångestladdade tankar om att du inte har en aning om vad du vill göra med ditt liv, varken karriärmässigt, eller överhuvudtaget, ja då kan du ju faktiskt föreställa dig att jag kanske kört fast en aning iallafall.

 

säga upp mig? fytta till stockholm? åka utomlands? skaffa körkort? flytta till usa? skaffa mig ett jobb? plugga vidare? starta eget? hoppa framför ett tåg? dra åt helvete?

 

tusen tankar, inga svar. men trots den här helvetescirkeln jag funnit mig själv i, så finns det faktiskt saker som får mig att drömma vidare. en fantastisk karl. ett nymöblerat rum. en katt som hälsar på ibland. och tanken om att hösten ska ge mig en knuff åt rätt riktning och perspektiv på saker och ting. för när löven faller till marken, kanske jag lär mig klättra uppåt igen, vem vet? för den som väntar på något gott, väntar alltid för länge. 

alla flickor förtjänar kärleksbrev.

igår var jag ute och gick en promenad i ösregnet med rickard. eller promenad och promenad, 7,5km runt hela delsjön. vi pratade om allt man brukar prata om och tillslut kom vi in på motivationen, som förövrigt helt försvunnit ur mitt liv sedan i maj. när jag tänker efter så kan jag inte minnas sista gången jag faktiskt kände mig riktigt motiverad överhuvudtaget. men trots att jag hört det förut och vet att han har rätt när han säger att jag måste våga misslyckas, så sitter jag här, med världsrekord i alldeles för hög puls och svettas över att jag ska besöka arbetsförmedlingen i eftermiddag. för jag vet varken ut eller in, vad jag vill, eller någonting annat för den delen heller.