Hur jag spenderade en hel kväll bland nya vänner med massa god mat och skratt. Jag minns hur glada alla var, hur roligt alla hade och hur jag innerligt önskade att jag bara kunde få stänga av alla tankar och njuta av en enda kväll. Men istället stod jag svettandes utanför lägenheten, med en cigarett plus cider i handen och firade valborg i sällskap utav världens mest osociala människa. Ni känner henne ni med, den där tjejen som kan en mening "personen du söker kan inte svara just nu". 

 

Imorse fick jag upp en bild framför mig, du har börjat träffa en gammal vän till mig. Jag vet att jag skapar mina egna ångesttankar och att jag inte kan styra över vem människor ska välja att umgås med, men det var så komiskt, att du ännu en gång kunde förstöra den här kvällen för mig. Och det är så patetiskt att jag fortsätter att lägga fokus på dig efter så lång tid, men jag kan ju bara inte låta bli. Och min gamla vän, ja henne tänker jag aldrig mer hälsa på igen.

 

Jag vet att jag är konstig som inte kan låta dig gå, men jag är kvar i samma tankar som för ett år sedan. Du är mitt beroende och jag känner en märklig känsla av tvång varje gång jag letar upp dig igen. För ska jag tänka på F istället? Jag klarar nämligen inte det. Dig hatar jag. Så det är enklare att tänka på dig, för jag vet att jag iallafall klarar av att leva med den smärtan.

 

Jag vet inte varför jag slutade blogga, eller varför jag la av med skrivandet överhuvudtaget. Bloggandet har varit en del utav mig i snart åtta år och helt plötsligt la jag bara av. Kanske var det för att det hände så mycket i höstas att jag aldrig riktigt hann sätta mig ner och känna efter, eller så var det för att det fanns alldeles för många minnen. För dem finns här. Minnena, du, jag, platserna, fotografierna, stunderna och den där kärleken jag aldrig trodde skulle försvinna eller dö ut.

 

Jag har inte tjuvtittat. Jag vågar inte det, för jag vågar inte gå sönder igen. Men någonting fick mig att hitta tillbaka hit. Kanske var det för att du alltid sa att jag inte kunde skriva lika bra som du? Kanske för att den här platsen är det enda beviset på att du och jag faktiskt fanns? Tack vare minnena, som jag en dag antagligen kommer att behöva och som jag en dag kommer våga titta tillbaka på.

 

Men just idag, tänker jag bara skriva och titta framåt. För du och alla minnen, är inte längre någnting som får mig att må bra.