botten är nådd och jag är rädd att det verkligen är så den här gången. inte den där seriösa nivån, men den där du känner dig sådär alldeles tom och dum i huvudet. där du känner att du inte kan sjunka en millimeter till, för att änden tagit slut.

min katt har lämnat mig för en annan trevligare familj, som antagligen är bra mycket mer generösa med högklassig mat. mina flickvänner har jag återigen skrämt bort, eller så har de    ännu en gång tröttnat på att umgås med någon som mig. jag är arbetslös, men sitter ändå fast med ett extra jobb på sju timmar i veckan, vilket bidrar till att jag inte kan röra mig en meter åt varken höger eller vänster. mitt hjärta har brustit och jag tror att kroppen inte orkar laga det ännu en gång. små saker i know, men om du lägger på ångestladdade tankar om att du inte har en aning om vad du vill göra med ditt liv, varken karriärmässigt, eller överhuvudtaget, ja då kan du ju faktiskt föreställa dig att jag kanske kört fast en aning iallafall.

säga upp mig? fytta till stockholm? åka utomlands? skaffa körkort? flytta till usa? skaffa mig ett jobb? plugga vidare? starta eget? hoppa framför ett tåg? dra åt helvete?

tusen tankar, inga svar. men trots den här helvetescirkeln jag funnit mig själv i, så finns det faktiskt saker som får mig att drömma vidare. en fantastisk karl. ett nymöblerat rum. en katt som hälsar på ibland. och tanken om att hösten ska ge mig en knuff åt rätt riktning och perspektiv på saker och ting. för när löven faller till marken, kanske jag lär mig klättra uppåt igen, vem vet? för den som väntar på något gott, väntar alltid för länge.