igår var jag ute och gick en promenad i ösregnet med rickard. eller promenad och promenad, 7,5km runt hela delsjön. vi pratade om allt man brukar prata om och tillslut kom vi in på motivationen, som förövrigt helt försvunnit ur mitt liv sedan i maj. när jag tänker efter så kan jag inte minnas sista gången jag faktiskt kände mig riktigt motiverad överhuvudtaget. men trots att jag hört det förut och vet att han har rätt när han säger att jag måste våga misslyckas, så sitter jag här, med världsrekord i alldeles för hög puls och svettas över att jag ska besöka arbetsförmedlingen i eftermiddag. för jag vet varken ut eller in, vad jag vill, eller någonting annat för den delen heller.