JAG ÄLSKAR DIG

Du är det allra finaste jag har. Grattis på nittonårsdagen älskade lillasyster.

jag saknar dig, men snart ses vi.

 

 

godmorgon. på min dator finns oändliga album på asikten jag knappt känner igen. bilder på vänner från mitt förflutna som jag ibland inte ens kan minnas namnen på. vänskap. ett märkligt påhitt jag egentligen aldrig förstått mig på. eller så har väl aldrig någon förstått sig på mig riktigt, eller ens försökt. för hur mycket jag än försöker och hur jag än gör så står jag alltid kvar här ensam i slutändan ändå. utan såkallade vänner, onädigt skitsnack eller någon att supa skallen av på lördagskvällarna. tack, men jag klarar mig utan. jag har människor på avstånd som betyder mer än det där. för människor som försvinner så fort man behöver prata gör en inte lycklig, utan snarare tvärtom. "lycklig är den som har vänner"  lycka förstör fan människor. det bryter den lilla gnutta av hopp man har när man är ensam. men tillslut lär man sig att det där räcker bra som det är. så sluta sakna, och släpp taget om dem som släppte taget om dig för länge sedan. för så-kallad-lycka och så-kallad-vänskap kan förgöra en vilsen själ.

det snöar höstlöv utanför mitt köksfönster. i alla möjliga färger blåser löven ner till marken och tillbaka upp till himlen igen. komiskt nog påminner det så mycket om mitt liv. ovh jag börjar genast tänka tillbaka på hur allt såg ut sist jag satt här och fashinerades utav höstfärgerna. från att ha varit förväntansfull, inspirerad och nästintill lycklig, gick jag till att vara helt neutral. tänk om jag bara hade fått spola tillbaka tiden ett år. men jag har lärt mig att man aldrig ska ångra saker man gör här i livet. alla val är bra val, hur de än speglas i slutändan och bra saker faller ofta samman, så att ännu bättre saker ska falla ihop.

godmorgon.

 

FÖRSTA OKTOBER
När jag cyklade till jobbet imorse, kunde jag knappt se tjogo meter framför mig. Dimman låg så tätt, att det såg ut som om jag cyklade igenom lättvipsat grädde. Jag rös i hela kroppen när iskalla droppar föll ner från träden och träffade mig rakt i ansiktet. Och bilden av det kalla och frusna morgonen skulle få vem som helst att börja längta efter sommaren igen. Men hur jävla kallt och äckligt det än var, så kunde jag inte få mig själv att sluta le.

Det luktade höst. Staden låg helt stilla under dimmtäcket och dom höstfärgade löven föll sakta ner till marken, runt om allén. Min höstkappa höll mig varm, och händerna var insvepta i vantar. Jag hade vantar. När jag insåg det, insåg jag plötsligt hur mycket jag alltid längtar efter hösten. Det är nu man kan sitta på en uteservering, insvept i en varm filt och dricka chaite. Det är nu man kan hoppa runt i gulröda löv och snyfta i soffan framför världens mysfilm. Det är nu man får vara sådär extra mysig, varm, gosig och överdrivert inspirerande.