Jag hatar att vänta på att folk ska ringa tillbaka. Sannolikheten att det inte händer, är för stor för att jag ska kunna slappna av och inte sitta och stiirra oavbrutet på telefonen. Ibalnd tror jag att jag ska börja tala till den. "kom igen nu, ring tillbaka!" Men som tur är, så har det inte gått så långt än. Men stressen tär verkligen på mig och jag vägrar att ta mig ur min evighetsförkyldning. Men på fredag släpper jag allt, och det är det enda som räknas. Jag längtar, och jag har nog aldrig känt så starkt för någonting i hela mitt liv.