jag behöver dig.

skrev jag en gång och jag minns det så väl,

(vi två blev mer än bara goda vänner sen, vi blev familj.)
men det är något med minnen i sig,
för det är något som aldrig kommer tillbaka.
något man aldrig mera upplever.

jag blev vi, någon gång, när jag var kanske åtta,
eller nio eller kanske tolv
på ett ungefär.

för vuxen blir man väl aldrig riktigt i den åldern,

och du kunde få den äldste att känna sig som ett oskyldigt barn.
varje gång man tänker på något,
spelar upp en situation i huvudet igen,
så ändras det lite för varje gång man minns det.
så efter en tid så blir det aldrig det samma
som det var.

det är som med allt.

och nu kommer du aldrig tillbaka.

jag får aldrig se dig igen

världen är för elak, för en människa som du.

en människa för så många

än vän, för ännu fler

och en andra, älskad mamma för mig.

nu är du en ängel. ett minne

och jag blir nog aldrig mig själv igen

för hur ska man kunna vara sig själv i en värld

där ingenting är sig likt?

men du lärde mig att

det är viktigt att att inte tveka

att inte ångra att jag aldrig försökte

att jag inte vågade.

vila i fred.
vi ses i himlen


din Katarina Gladun