jag tror inte alltid att det handlar om vem man förälskar sig i, utan bara om själva känslan. ibland är man så förstörd och ensam inuti, att kroppen skriker efter en annan människa. efter en annans famn, en annans värme, en annans andetag.

jag är absolut inte kräsen, men jag tror att det är viktigt att ta ett steg tillbaka ibland. när man inte kan ta ett enda andetag, utan att längta efter någon att andas med. för dom säger ju att det bästa händer en, när man som minst behöver det. när man som minst anar.

och om man inte längre klarar av att vara ensam, om man inte längre vill leva utan någon annan. hur ska någon annan kunna leva med dig?