FÖRSTA OKTOBER
När jag cyklade till jobbet imorse, kunde jag knappt se tjogo meter framför mig. Dimman låg så tätt, att det såg ut som om jag cyklade igenom lättvipsat grädde. Jag rös i hela kroppen när iskalla droppar föll ner från träden och träffade mig rakt i ansiktet. Och bilden av det kalla och frusna morgonen skulle få vem som helst att börja längta efter sommaren igen. Men hur jävla kallt och äckligt det än var, så kunde jag inte få mig själv att sluta le.

Det luktade höst. Staden låg helt stilla under dimmtäcket och dom höstfärgade löven föll sakta ner till marken, runt om allén. Min höstkappa höll mig varm, och händerna var insvepta i vantar. Jag hade vantar. När jag insåg det, insåg jag plötsligt hur mycket jag alltid längtar efter hösten. Det är nu man kan sitta på en uteservering, insvept i en varm filt och dricka chaite. Det är nu man kan hoppa runt i gulröda löv och snyfta i soffan framför världens mysfilm. Det är nu man får vara sådär extra mysig, varm, gosig och överdrivert inspirerande.